Hej! Igår var jag på storsjöyran och såg Alice Cooper! Det var bland det häftigaste jag någonsin sett! Blod, giljotiner, tvångströjor och en störd sjuksköterska, WOW! Nog visste jag att det skulle bli grymt men så här, det var grymt. Och alla gamla låtar som man bara stod och skrek med i. På den näst sista låten, som var Poison, så fick jag gåshud och började gråta. Jag fick gåshud för att ALLA, hela publiken, stod och skrek med i den låten. Jag började gråta för att jag blev så sjukt jävla stolt över min stad. Att Alice Cooper, legdendarernas legendar, gör sin enda Norden spelning i sommar i lilla Östersund! De gjorde mig sjukt stolt och det var så svårt att fatta att det verkligen var Alice Cooper som där på scenen och att jag såg honom på riktigt. Det gick riktigt inte att förstå att det verkligen var han och det blev väldigt känslosamt för mig. Så när jag stod där i publiken och headbanga, gjorde metaltecknet och grät så var det nog många runtom mig som undrade varför, men för och för de andra hårdrockarna som var där den kvällen så betydde allt det här så sjukt mycket. Och ja Alice, du gjorde verkligen yran 2013 till en hårdrocksfestival, precis som du sa att du skulle göra! :)

Mr. Cooper!

Ansiktet

Såg Pernilla Andersson på onsdagen. Hon var jättebra och hon är så jävla vacker både på in och utsidan. Gick även därifrån med tårar i ögonen. Det var som terapi för själen att få gå på hennes konsert. Vilken konsert, vilken musiker, vilken människa!

//Emma